Ohemul

Imorse träffade jag en kollega på bussen. En sådär lite avlägsen sådan, på den nivån att jag inte vet riktigt vad hon heter. Och hon frågade mig, så som en gör då en är en normalfungerande person, hur läget var?

 

 

Och jag hör mig själv svara - nej, BEGRAVA - henne i en svada om alltings sorglighet och meningslösheten i att barn drunknar i små båtar på havet och äckligheten i allt jag har då andra har ingenting etc mm osv. 

 

 

När jag var klar med min icke-peppiga utläggning var vi liksom framme vid jobbet. Och ja, där skildes vi åt. 

Hur det var med henne? Lite oklart, då hon aldrig riktigt fick chansen att utveckla det. 

 

 

Jag tänker att jag kanske ska hålla mig borta från kombinationen ägglossning+sorgesam musik+sociala medier i fortsättningen.