Saker som kan kännas påklistrade:

Ett par jeans i fel storlek

Ett leende i ett ansikte

Ett kärlekspar på varandra

Ett par ögon i en bra bok

Ett barn på ens kropp då du helst vill preggovila dig lite alldeles ensam men barnet helt tydligt inte kan tänka sig något annat än Total Och Intensiv Närhet av just exakt dig exakt nu men ändå inte tänker somna utan mest sparka och böka och ha sig och du känner för att låsa in dig men tar några God Moder-poäng genom att ba ge upp och låta avkomman ha sin väg med dig


Samtliga exempel ovan är självupplevda. Vissa mer nyligen än andra, så att säga.

Han säger realist. Jag säger pessimist.

Jag: Så skönt ändå, att inte behöva oroa sig över att ligga i en riskgrupp. En på nästan 13 000 är ju svinigt bra!

Maken: Mmm.

Jag: Du låter tveksam?

Maken: Det är ju fortfarande större risk för att vårt barn föds med kromosomfel än att du någonsin ska vinna på en Trisslott.

Jag: ???!!??

Maken: Mmm. Jag tror det är 1 på 250 000 eller något liknande, att vinna på Triss.

Jag: Alltså, vad vill du säga med det här? Att jag borde vara orolig ändå, eller vad?

Maken: Nej, nej. Men att du borde sluta med att köpa trisslotter.

Say hello to my little friend

I förrgår trillade vi ända in i vecka 13, jag och lilla pyret i magen.

Inte supermycket nytt under solen. Mår fortfarande illa (surprise!) på kvällarna, och är otroligt kräsen med mat. Äter vegetariskt på jobbet då det är enklaste sättet att slippa äckliga prefabmåltider. Jag är fortfarande sinnessjukt trött och lägger mig helst 20.30 om kvällarna.

Och idag var vi på SÖS och gjorde kub. Hjärtat pickade, kroppsdelarna sprattlade och vi fick 1 på 12823 för missbildningar och kromosomavvikelser. Hurra! Fanfar!