Jag börjar skönja ett mönster för den tredje augusti.

För två år sedan satt vi i soffan i vår bebisbubbla och kollade på tv. 
 
 
För ett år sedan låg jag hemma i soffan och mådde svinigt illa pga väldigt nygravid, medan maken och barnet var på 30-årsfest på skärgårdsö. 
 
 
Idag sitter jag hemma med bebi som kräfva Ständig Närkontakt eller så gråts det på det allra sorgligaste vis, medan maken och storbarnet är ute på klätterklippor och härjar. 
(Den lilla tigerälskaren har för övrigt packat sin klätterväska själv - men alla vet ju att en dag med klättring självklart behöver tre pixiböcker, en boll, ett munspel och en tamburin)
 
 
Hälsningar från "Integrerad i soffan". 

Fyra månader.

Fyra månader, 8 kilogram tung och 68 cm lång. Bra jobbat!
 
 
För referens:
68 cm är lika lång som en banangunga, en serveringsväst av dammodell eller bredden av en kajak.
8 kilo är maxvikt för ett handbagage hos SAS, en bra startvikt för ens första sving med kettlebell eller vad en tjock Dvärgschnauzer väger.
 
(Som vanligt, källa: internet)
 

Låt mig presentera: världens sämsta känsla

I morse åt vi frukost ihop och skrattade åt att Lillebror äntligen fått kläm på det där med att vända sig från rygg till mage. 
 
 
Fem timmar senare försökte jag klä på mig själv och barnen samtidigt eftersom det var dags att äta tårta och fira att moster Y fyllt trettio. Syskonmatchning stod på schemat och jag lade ned Lillebror på vår storsäng för att hämta strumpor i rätt nyans. Så dumt, så dumt. 
 
 
Jag hann bara tänka "han kan ju vända sig!" så hörde jag dunsen. Och skriket. Kastade mig in in i rummet och såg en skräckslagen Snäcka peka på Lillebror som landat på ansiktet, på det hårda trägolvet. 
 
 
Som tur var så blev det ingen hjärnskakning (eller något ännu värre), bara en skrubbad näsa och en liten spricka i läppen. Efter lite tröst så var han återigen sitt glada, nöjda jag. 
Men ändå. Hur det kunde ha gått. Jag ryser. 
Och jag känner mig så. Jäkla. Dum. 
Det går verkligen på en sekund. 
Min blåslagna, älskade unge