Är det någon dag man ska blogga på så är det midsommarafton

Här sitter man i Dalarna och är frodig. Ungarna springer på orimligt stora gräsmattor och tas helt om hand av de erkända superbarnpassarna ”11- till 12-åringar”.
 
Vi har jagat blommor till midsommarstången och kokat färskpotatis för minst ett fotbollslag. Det har regnat under lunchen, midsommarstänger har rests och personer i folkdräkt har spelat dragspel och fiol.  Barnen har skrikande tagit ett dopp i den för dagen traditionsenligt svinkalla Siljan. Jordgubbstårtan är uppäten och det är dags att natta trötta kids medan resten av sällskapet falsksjunger i ett vindridet partytält. 
 
Midsommar hörni! Ändå en bra högtid.
 
 
 
 
 

Moderlig dag och Instagrampanik

Idag är det mors dag, vilket jag är säker på att jag är den första personen att upplysa om. Varsågoda, här har ni en som alltid ligger i informariv framkant!
 
Jag vaknade iaf till detta:
 
...vilket var himla trevligt. Jag blir alltid superglad att när någon tar initiativ att uppmärksamma högtidsdagar av de olika slag, är ju själv väldigt osentimental kring sådant. 
 
Sedan har dagen mest handlat om att fika och äta mat tillsammans med andra, samt att gå på olika idrottsaktiviteter med barnen. 
 
Avslutningsvis fick jag höra en läskig historia om Instagram och ett barn som gjorde att jag raskt i panik raderade drygt 200 följare som jag inte riktigt visste vilka de var på Instagram. Förlåt om jag tagit bort någon som är intresserad av att följa mitt modesta liv! Följförfråga mig igen då, om ni lovar att ni inte är en mördare. 
 
 

Alla är ute och cyklar

 En gång för inte så länge sedan (vilket i detta fall innebär fyra år) fick vi Lillebror, en liten bebis som var så liten och gullig och mest inte gjorde något annat än låg och sparkade med sina knubbiga ben (triggerwarning borde ev utfärdats här pga något romantiserat minne).

 

Idag skulle vi ut och öva på att cykla eftersom det är sådant som Bra Föräldrar™️ gör. Lillebror satte sig på cykeln, skrek efter tio meter ”släpp” och cyklade sedan iväg. Bra Föräldrar™️ skulle eventuellt ha vetat om att ungen behärskade detta bra mycket tidigare, men nu har vi sedan länge i tyst samförstånd enats om att det räcker gott och väl med att vara Medioker Förälder™️ , så egentligen låg vår ignorans helt i linje med vårt övriga  föräldraskap.

 

Grejen är ju den att samma sak hände i höstas med nappen - käre någon som vi höll på att oja oss över detta slutande med napp. Och när vi väl bet ihop och lämnade en samling färgglada nappar i påse med rosett runt till kaninerna på Bandängen, så hulkade Lillebror ett hastigt sorgset farväl och sedan var saken all. Inte ett ord efter, inget gråt på natten. Vi verkar liksom ha problem med att inse att liten blir stor? Klassiskt yngste-är-vår-bebis-scenario. 

 

Tredje barnet kommer väl i tioårsåldern att på eget initiativ suckande få lämna över napp och blöja och välling till oss och mest himla med ögonen medan vi chockat står och räcker fram en sliten snuttefilt vid nattning.