Skräcken

Idag landade senaste numret av Mama i min brevlåda, där Malin Wollin berättar om mardrömsförlossningen hon hade i början av året.
 
Helt fruktansvärd läsning. Fruktansvärd.
 
Jag kan inte tänka mig något värre än att förlora ett barn. Bara jag tänker på att Snäckan skulle kunna bli allvarligt sjuk eller skadad - jag kan inte hantera det. Det är min absolut värsta skräck. Nu när hon är så vild som hon är och har ett jämnt lager av blåmärken som täcker kroppen så söker jag tvångsmässigt information om blåmärken, barn och leukemi (obs vågar enbart läsa på 1177.se). Och eftersom hon älskar att dricka vatten i mängder så är det diabetes som kollas upp.
Att jag först pustade ut lite över att hittills bara gått upp tre kilo (obs att kilona bara spelar roll då en har en sjuk rygg och med facit i hand kan konstatera att det blir ett problem att gå upp 26 mysiga pannor som förra gången) har övergått till en ständigt malande oro om att det kanske är något fel - att bebin inte växer längre eller så...
 
Jag trodde att jag skulle vara sådär cool och avslappnad kring graviditet och småbarn. Jag önskar jag vore det. Men istället känner jag igen mig massvis i Malins ångest. Och då har jag inte en historia av missfall som hon har. Jag känner mig helt enkelt orolig ändå. Inte så att det tar över min vardag - men så att jag tänker på det ett par gånger om dagen. En oro som ligger på botten av medvetandet och gnager. Så tänker jag att jag kommer straffas för att jag tänker så, trots att jag inte tror på sådant egentligen.
 
Att förlora det finaste en har. Det går inte ens att tänka på.
Jag skulle inte veta hur jag skulle fortsätta att finnas till.

På garderobsfronten: intet nytt

Om det skulle finnas ett pris för bästa shoppare så skulle det tveklöst aldrig, aldrig gå till mig. Idag gav vi oss ut, hela familjen, med ett mål: att köpa ett par nya schnögga sneakers till mig då mina älskade gula Nike (införskaffade på USA-tripp för två år sedan) för länge sedan sjungit på sista versen. Typ i våras.
 
Saker vi kom hem med:
- Ett par jeans till den ohemula fadern
- Ett par sneakers till densamme
- En tunn dunjacka åt - ja, samme person
- En burk färg åt vårt senaste fynd från Refurn
- Ett par pepitarutiga byxor till den enda i vår familjekonstellation som drar stl 80
(dvs, inte mig.)
 
Jag vet inte vad som är fel med mig, men jag verkar aldrig, aldrig hitta något nuförtin'. Jag tänker att jag kanske shoppade upp min shoppingkvot under den första halvan av mina 20-something-år? Synd bara att jag i såfall slösade bort dem på kläder i fel storlek, konstiga material, udda reavaror och kläder som jag aldrig egentligen ville ha eller passade min kroppsform. Och det är väl iofs inte så att min kroppsform blivit på något sätt enklare att klä de senaste månaderna. Men jag är inte bitter.
*ler uppoffrande fru och moder*
*bläddrar i Cellbes katalog*
*syr fräsiga kläder av strechplysch och gamla överkast*
 
 

2008 vs 2013

"Jag sticker hemifrån om fem minuter"

2008:
Grabbar tag i nycklarna
Kollar snabbt i spegeln
Stoppar mobilen i väskan 
Går hemifrån

2013
Blir kissnödig
Går på toa (med öppen dörr, tjoandes ut till barnet)
Bär ned barnet från köksbordet
Tvättar hennes steariniga händer
Skrapar stearin från bordet
Letar efter nycklarna
Hittar dem i barnets bollåda
Letar efter mobilen
Hittar den bakom kuddarna i soffan
Hittar barnet med sylt över tröjan (då hon mirakulöst öppnat kylskåpet och bitit hål på en refillkorv)
Byter om till ny tröja på barnet
Byter om till ny tröja på mig själv
Klär på oss ytterkläderna 
Sätter oss i bilen
Går ur bilen
Byter en bajsblöja 
Byter om till ännu en ny tröja på mig själv
Har tappat bort bilnyckeln
Kombinerar letande med tröstning av litet barn
Hittar nyckeln på skötbädden
Packar in oss i bilen igen
Åker