En helt vanlig fredag.

En inser ju exakt hur praktiskt det varit för oss att ha haft ett specifikt datum, en definitiv plats och en bestämd tid för det här med barnafödande (times two!) då ens grannar ringer och lite sådär halvt forcerat undrar vad vi kan tänkas ha för oss en fredag såhär i slutet av maj? Typ ikväll? Typ nu? För att det verkar som att de visst ska bli tvåbarnsföräldrar precis ikväll och det där med att ha all släkt i Skåne är medium smidigt då det gäller förvaring utav det där barnet de redan har? Har vi kanske lite plats över för en lockig treåring?
 
 
Och så kom det sig att Snäckan har sin allra första kompisövernattning ikväll. Och vi fick en inblick i hur vårt liv kommer att se ut om ca ett år. 
Det är bäst att vi vilar upp oss medan vi kan, det är tydligt. 
 

Ett känslomässigt mos. Jag tänker mig typ som en utspilld slush ice.

Ja, det är jag idag. Eftersom alla vi är friska, lediga, hemma och solen skiner så har jag tagit vara på tillfället (även känt som att "carpa") och funderat på vad som skulle kunna gå åt helvete och tänka på sådant som jag är livrädd för. Gråtit lite har jag också gjort (i smyg).
*skriver "positiv, levnadsglad och okomplicerad" på cv:et*
 
Dagens ångest, nedkokat i en mening: någon i min familj kan bli sjuk, dö, skadas, överfallas, bli påkörd av en buss då de hämtar posten, bli utblottad, vara olycklig, bli utsatt för våld, mobbas, må dåligt eller bli ensam. 
 
A, ni hör. Inget speciellt upplyftande direkt. Så. Hur gör en då? Jo: packar in familjen i bilen, åker till kusin K och kusin L och leker i park, köper hem sushi och äter knäckig rabarberpaj signerad min syster. 
Baka den. Ni ångrar er icke. Det är ett löfte. 
 

Ett oanständigt förslag.

När bebin gråter och kinkar, allt har provats för en tystare och mer harmonisk tillvaro och avkomman så lämpas över till sin fader för lite avlastning. Då är det inte en okej åtgärd att efter någon minuts resultatlöst vaggande föreslå att "jag tror att han kanske är hungrig?".
 
Inte ens på skämt.