Två känslor som en riktigt intensiv omgång kurragömma väcker:

1. Känslan av att vara oövervinnerlig. Lika dåligt som 2-3-åringar gömmer sig (håller upp kuddar framför ansiktet, sitter upp i soffor med filtar över huvudet etc), lika dåliga är de på att leta upp ändå ganska stora vuxna personer. Att bli i princip omöjlig att hitta bakom en gardin eller liggandes i ett badkar är fullt görbart. 
 
2. Känslan av att vara en skitgris. Lika roligt som det är att andra vuxna deltar i kurragömmalek, lika pinsamt är det då de kommer ut från sitt gömställe prickiga/luddiga/fullständigt inlindade i damm och allsköns smulor. 
 
Men vem dammsuger ens under möbler?
 

Crouching tiger.

För två år sedan byggde vi en sängram till växasängen och tyckte att 160 cm var absolut lagom långt för en barnsäng. 
 
Föga anade vi att en natt tillsammans med rörligt barn och noll möjligheter att vända sig/ändra ställning/sträcka ut benen från liggande skräddarställning generetade i följande känsla i kroppen varje morgon:
 
Exakt två år tog det innan vi vaskade den extra kvadratmetern rum som blottlades och istället lade i fullängdsmadrass. Förväntat resultat efter förbättring: