Och hon nattade dem alla, som den ömma moder hon var.
- Godnatt Snäckis! Sov så gott. Här får du Anna också *sträcker fram Anna-docka som varit en förlängning utav kiddet sedan i julas*
- Nej, vill inte ha Anna, mamma. *kastar Anna över sängkanten* Bara Lilla Gubben ska jag ha *omfamnar ömsint en blåprickig mjukishäst*
- Men... Anna då? Ska hon inte få sova med dig?
- Nej. Bara Lilla Gubben får sova här.
- Jaha... *lyfter försiktigt upp Anna från golvet*
*smyger ned henne i docksängen*
*viskar "godnatt"*
*försöker att ignorera Annas sorgsna blick*
*påminner mig om att Anna är en leksak utan känslor*
*misslyckas*
ååå ja, alla dessa stackars ting och deras känslor.
kunde knappt slänga en papperstuss som barn.
skönt för snäckan att hon är tuffare.