När jag blev Robert Wells.
Tänk er hundra luciaklädda barn i tioårsåldern som står i samlade i en prydlig halvmåne, sjungandes i tre olika stämmor så vackert att hjärtan knäcks och tårar strömmar om ljus som tänds och människor som inte behöver vara ensamma.
Tänk er att det ändå inte är de som blir samtalsämnet efteråt. För det som gör mest väsen av sig är den "gömda" körcoachen, som trots sin undanskymda plats ändå lyckas vifta och veva och mima med och ge tummen upp på ett sådant yvigt manér att inte ens en blind person skulle missa hen i en snöstorm.
Tur att ingen filmade. Eller, vänta.
//diskret och transparent