Ohemul

Om du, som jag, var tonåring under nittiotalet så vet du vad jag menar med att efter skolan var det Happy hours. Det vill säga: tre timmar (i backspegeln: rätt kass) sitcom och ett gyllene läge att äta åtta skivor Skogaholmslimpa med smör och dricka en halvliter O'boy. HURSOM. På torsdagar slutade vi extra tidigt och då hann en hem tll och med innan Happy hours - nämligen till de (ännu kassare) tidigare sitcoms som visades. Till exempel The loveboat och Cheers.

 

 

 

 

En repetetiv scen ur Cheers är då karaktären Norm äntrar den lokala puben - då ropar alla unisont "NORM!". Och det där har en ju alltid undrat hur det skulle kännas och så. Om en någonsin skulle få uppleva det.

 

JORÅ. JORÅSATTE.

Idag när jag i vanlig ordning besökte SÖS för att låta främmande människor i vita kläder skära i min lekamen så stannade hela sjukhuset liksom till då jag rullade in vagnen genom svängdörrarna. Sedan skallade mitt namn mellan väggarna, innan jag i gullstolsposition crowdsurfade mig genom entrén, via vindlande korridorer och fram till Vivaginans förlovade avdelning. Där klappade sköterskan i händerna utav upphetsning och rabblade lyckligt både mitt person- och frikortsnummer, vilka hon lärt sig utantill. Läkaren visade jazzdansande in mig till undersökningsrummet där jag helt otvunget klädde av mig till Ankeborgstyle, totalt obekymrad lade mig tillrätta i den skrevfokuserade stolen och absolut inte undslapp mig några opassande skämt som gjorde någon (mig själv) lagom obekväm. Sedan knipsades det återigen bort två små bitar av mig själv (eftersom det blev fel förra gången. Men vem är jag att klaga över att få lite uppmärksamhet?) och jag fick en supermjuk och extratjock binda som belöning - inga sketna bokmärken här inte.

 

Vad jag egentligen vill säga:

- jag är löjligt ofta på SÖS.

- gör era cellprov, livmodertappsbärare. Viktigt. Och superenkelt.

- välj med fördel en lite längre tröja då du ska vandra runt med gumpen bar.