Ohemul

I morse åt vi frukost ihop och skrattade åt att Lillebror äntligen fått kläm på det där med att vända sig från rygg till mage. 

 

 

Fem timmar senare försökte jag klä på mig själv och barnen samtidigt eftersom det var dags att äta tårta och fira att moster Y fyllt trettio. Syskonmatchning stod på schemat och jag lade ned Lillebror på vår storsäng för att hämta strumpor i rätt nyans. Så dumt, så dumt. 

 

 

Jag hann bara tänka "han kan ju vända sig!" så hörde jag dunsen. Och skriket. Kastade mig in in i rummet och såg en skräckslagen Snäcka peka på Lillebror som landat på ansiktet, på det hårda trägolvet. 

 

 

Som tur var så blev det ingen hjärnskakning (eller något ännu värre), bara en skrubbad näsa och en liten spricka i läppen. Efter lite tröst så var han återigen sitt glada, nöjda jag. 

Men ändå. Hur det kunde ha gått. Jag ryser. 

Och jag känner mig så. Jäkla. Dum. 

Det går verkligen på en sekund.