Saker jag har trott om mig själv i helgen.
Att jag är tyyyp 24 år.
Att det i mitt lyxiga liv är vardag med roomservice och smattrande champagnekorkar.
Att jag är en dansare. Eller Dansaren, rent av.
Att jag är lite av en rockstjärna som ba sveper ned tveksamma piller med lite JD och har skinnbyxor.
Att jag är allmänt awesome och helt oslagbar då det kommer till introtävlingar.
Det är nämligen så det blir då en möhippar en av Sveriges coolaste brudar och har största sviten på Clarion Sign som hem för dagen. Mycket, mycket trevligt!
Ja, allt har ju ett slut förstås. Vid midnatt, utanför den stundande nattklubben, insåg jag plötsligt att jag är en Morfin Meda-knaprande, jeansklädd trettiotreårig tvåbarnsmor med ryggproblem och utan känsel i höger ben, som druckit sig kissnödig på mineralvatten och strax borde röra sig hem till villan i förorten.
Men: det där med introtävlingar kan ingen ta ifrån mig.
Tamefan.
Ett sådant kattigt gäng, detta!
(Gäller såklart även de sju som inte hamnade på bild <3)
Vilket gäng! Vill slänga mig med tantuttryck som "göra stan osäker" etc
Snygga i alla fall.