Skräcken

Idag landade senaste numret av Mama i min brevlåda, där Malin Wollin berättar om mardrömsförlossningen hon hade i början av året.
 
Helt fruktansvärd läsning. Fruktansvärd.
 
Jag kan inte tänka mig något värre än att förlora ett barn. Bara jag tänker på att Snäckan skulle kunna bli allvarligt sjuk eller skadad - jag kan inte hantera det. Det är min absolut värsta skräck. Nu när hon är så vild som hon är och har ett jämnt lager av blåmärken som täcker kroppen så söker jag tvångsmässigt information om blåmärken, barn och leukemi (obs vågar enbart läsa på 1177.se). Och eftersom hon älskar att dricka vatten i mängder så är det diabetes som kollas upp.
Att jag först pustade ut lite över att hittills bara gått upp tre kilo (obs att kilona bara spelar roll då en har en sjuk rygg och med facit i hand kan konstatera att det blir ett problem att gå upp 26 mysiga pannor som förra gången) har övergått till en ständigt malande oro om att det kanske är något fel - att bebin inte växer längre eller så...
 
Jag trodde att jag skulle vara sådär cool och avslappnad kring graviditet och småbarn. Jag önskar jag vore det. Men istället känner jag igen mig massvis i Malins ångest. Och då har jag inte en historia av missfall som hon har. Jag känner mig helt enkelt orolig ändå. Inte så att det tar över min vardag - men så att jag tänker på det ett par gånger om dagen. En oro som ligger på botten av medvetandet och gnager. Så tänker jag att jag kommer straffas för att jag tänker så, trots att jag inte tror på sådant egentligen.
 
Att förlora det finaste en har. Det går inte ens att tänka på.
Jag skulle inte veta hur jag skulle fortsätta att finnas till.

Kommentarer:

1 Susanne:

Jah har endast gått upp 12kg denna gång.....med ludvig gick jag upp 22kg, har precis som du tänkt att ngt måste vara fel massa gånger men magen växer som den ska ändå och min barnmorska är inte alls oroad så jag försöker släppa det....

Har oroat mig mer över lag den här gången, på ngt sätt som att man vet vad man kan förlora nu....

Kram!

Svar: Det ÄR läskigare då en nu plötsligt fattar exakt hur mycket det går att älska och behöva en liten person. Men nu får du ju snart se din nya pärla, härligt!
Själv längtar jag efter att få känna sparkar, det gjorde jag sent förra gången så jag antar att det är därför det tar tid nu också. Förhoppningsvis.
ohemul.blogg.se

Kommentera här: