Ohemul

Det var inte kärlek vid första ögonkastet, det var det inte. Att säga det är verkligen att fara med osanning. Jag tyckte först att du var lite alltför liksom, stark och ibland rätt sur och bitter. Men jag såg ju tydligt hur mina vänner i gymnasiet kom väl överens med dig, de nämnde dig ofta i positiva ordalag och räknade med att du skulle göra rasterna - då ni träffades - bättre. Du var något av en snackis i gymnasiet, det måste erkännas.

 

Så jag blev ju nyfiken på dig, såklart. Jag ville ju också känna kicken efter att ha spenderat en stund med dig. Plötsligt blev du allt mer tilldragande - jag började tycka att du doftade gott och att du såg läcker ut. Jag kom på mig själv med att längta efter att få känna mina läppar mot dig och få njuta av din värme.

 

Så blev det vi, till slut. Du och jag. Och det är vi än idag. Du har funnits där då det varit grått ute liksom då solen strålat, du har hjälpt mig genom långa nätter under studietiden. Du och jag kan vara ensamma eller i stora sällskap, det spelar ingen roll. Vi vet att vi hör ihop. Vi hade en tuff period under tiden jag var gravid, det måste medges. Men vi hittade ju tillbaka till varandra, du och jag.

 

Du är bland det första jag tänker på då jag går upp på morgonen.

 

Kaffe, jag älskar dig.