Förlossningsberättelse
Såhär ett år av glömda d-droppar, utvecklingsfaser och tandagråt efter att Snäckan kommit till världen känns det lagom att berätta om förlossningen. Plus att Miriam efterfrågar förlossningsberättelser och ni vet ju att jag aim to please.
Jag har en ryggoperation på cv:et och kunde därmed inte få vare sig epidural eller spinal vid förlossningen. Det som erbjöds var lustgas, tense, akupunktur(!) och isbitar på hud(!!!??). Och jag är inte den som längtat efter en "naturlig upplevelse" eller vill känna urmodern i mig prestera eller så, inte alls. Dessutom var det mycket tveksamt om jag skulle klara av kryst- och värkarbetet med den rygg som knappt orkade fungera som en vanlig rygg, än mindre hantera allt jobb med en förlossning.
Så, tillsammans med ortoped och barnmorska bestämdes det att lilla Snäckan skulle förlösas på kejserligt vis
.
Så: kejsarsnitt får fyra komma fem skalpeller utav fem möjliga. Det är smidigt under förlossningen men en del komplikationer (obs: ganska milda men ändå) får en nog räkna med efteråt.
Här är vi hemma hos min syster, dagen innan snittet. Allt var så konstigt, vi hade varit och skrivit in oss inför snittet, talat med narkosläkare och fått en genomgång av vad som skulle hända. Det är ju inte supervanligt att man sövs inför snittet, men det behövdes i mitt fall då jag som sagt inte kunde få vare sig spinal eller epidural.
Den här kvällen var så vansinnigt skum ska ni veta. Klockan kvart över sex var vi så rastlösa att vi kände att vi bara MÅSTE åka in till Kungsgatan och handla garn och virknål (jag) samt olika snören att knyta macramé med (min äkta man) på Panduro, så det gjorde vi. Sedan satt vi hemma, streamade serier och pysslade forcerat avslappnat med våra splitternya hobbies innan vi tvingade oss i säng vid tolv efter att jag tvångsmässigt kollat igenom Den Där BB-väskan för ca 37:e gången (obs att vi ändå hade med oss lite för mycket av något och saknade annat).
Lika konstigt kändes det att gå upp på morgonen, duscha och plocka ihop oss, ta det tomma babyskyddet i handen och sedan gå och sätta oss på bussen till SÖS. Jag vet att jag kände mig bekymrad över att jag liksom inte gick och kände något speciellt där på morgonen - vilken sorts moder skulle jag bli då egentligen?
Inte fick en äta heller, från klockan åtta på kvällen innan. Efter midnatt fick jag inte ens dricka en liten slurk vatten, så naturligtvis har jag aldrig varit törstigare av mig än just den kvällen. På morgonen vrålade preggomagen av hunger och då känns det lite extra nesligt att det som pryder väggen i det rum på SÖS där vi ska vänta i drygt två timmar är en bild på rostbrödsfrukost med marmelad?
Vi fick snygga kläder att ha på oss. De där underbyxorna... De kan fortfarande vara något av det mest bekväma jag någonsin haft på mig. Och då vi ändå är inne på temat underbyxor kan jag avslöja att vi hade stora problem med att förstå instruktionerna "ta av alla era egna kläder och byt om till operationskläder" - betydde det att fadern skulle ha kalsonger på sig under eller inte? Va? Så nu kan ju ni fundera på om Exakta Regellydaren Ohemul tvingade fadern att gå kommando i operationsbraxerna eller ej.
Jahapp, så låg vi då i det där rummet, från 7.10 till 9.30. Vi var superfnissiga och uppe i varv och förväntansfulla och nervösa på en gång. Vi försökte oss på att kolla någon musikdokumentär på paddan men orkade inte riktigt hålla fokus på någonting alls förutom vad klockan var.
När vi sedan blev hämtade gick det desto snabbare. Upp på rullsäng, iväg till operationssalen. Där väntade ett helt team av människor i ett hav av gröna skynken och slangar och maskiner. Nu började plötsligt allt gå väldigt fort och effektivt och det var lite av en chock jämförelsevis med alla de långsamma 280 dagar av väntan vi var vana vid. Läkare och sköterskor förberedde och ställde frågor till mig och varandra och plötsligt blev jag rädd och nervös på riktigt, något jag sluppit helt fram till dess. Jag vet att jag försökte dölja det så att inte den blivande fadern skulle bli rädd och stressad han med, men hormonella preggotårar lurar en inte så lätt. Med tårarna strömmande nedför kinderna sa jag "vi ses sen" till honom och allt var en salig röra av rädsla och en önskan att allt skulle vara över. Och så somnade jag in i narkosens tunga dvala.
Den ohemula fadern fick gå ut ur salen under tiden jag sövdes för tydligen kan det se obehagligt ut - den som sövs kan få spasmer och rulla med ögonen och andra ej betryggande beteenden för en lättskrämd blivande pappa. Redan efter tre minuter fick han komma in igen, klippa av (den redan avklippta) navelsträngen och sedan få bekanta sig med vårt skrikande underverk till det att jag var ihopsydd, tvättad och behagade vakna upp och hjälpa till. Det tog en stund då jag förlorade ganska mycket blod och var lite knepig att sy ihop.
Jag minns ganska lite av själva uppvaknandet. Tydligen hade jag vaknat till en gång först, och kärleksfullt strukit en sköterska över kinden och berättat hur vackra ögon hon hade. Däremot minns jag den dimmiga glädje då jag lite senare, lite mer väckt ur narkosen fick Snäckan mot mitt ansikte och i min famn. Att få se och känna henne utanför magen - det är obeskrivligt. Jag var hög på kärlek, på livet och ganska mycket även på smärtstillande och resterna av narkosen. Och fadern har aldrig varit vackrare än där han satt med det tjocka lilla knyttet i famnen och höll henne lugn med ett lillfinger i hennes mun.
Sedan fick vi komma till ett rum som jag knappt lämnade på tre dagar. Och jag älskade alla som jobbade med oss. Lovisa och Johanna och alla ni andra på avdelning 73 som tog så väl hand om oss - tack! Vi hade världens bästa förlossningsupplevelse, alla tre. Ni är grymma. Alla dropp ni satte på mig, allt blod ni vänligt svabbade upp, all hjälp vi fick med att duscha (eh, mest jag som fick hjälp med det), koppmata, och få amningen att funka. TACK!
Så: kejsarsnitt får fyra komma fem skalpeller utav fem möjliga. Det är smidigt under förlossningen men en del komplikationer (obs: ganska milda men ändå) får en nog räkna med efteråt.
Underbar berättelse! 💕