Alla är ute och cyklar

 En gång för inte så länge sedan (vilket i detta fall innebär fyra år) fick vi Lillebror, en liten bebis som var så liten och gullig och mest inte gjorde något annat än låg och sparkade med sina knubbiga ben (triggerwarning borde ev utfärdats här pga något romantiserat minne).

 

Idag skulle vi ut och öva på att cykla eftersom det är sådant som Bra Föräldrar™️ gör. Lillebror satte sig på cykeln, skrek efter tio meter ”släpp” och cyklade sedan iväg. Bra Föräldrar™️ skulle eventuellt ha vetat om att ungen behärskade detta bra mycket tidigare, men nu har vi sedan länge i tyst samförstånd enats om att det räcker gott och väl med att vara Medioker Förälder™️ , så egentligen låg vår ignorans helt i linje med vårt övriga  föräldraskap.

 

Grejen är ju den att samma sak hände i höstas med nappen - käre någon som vi höll på att oja oss över detta slutande med napp. Och när vi väl bet ihop och lämnade en samling färgglada nappar i påse med rosett runt till kaninerna på Bandängen, så hulkade Lillebror ett hastigt sorgset farväl och sedan var saken all. Inte ett ord efter, inget gråt på natten. Vi verkar liksom ha problem med att inse att liten blir stor? Klassiskt yngste-är-vår-bebis-scenario. 

 

Tredje barnet kommer väl i tioårsåldern att på eget initiativ suckande få lämna över napp och blöja och välling till oss och mest himla med ögonen medan vi chockat står och räcker fram en sliten snuttefilt vid nattning.

 

Kommentera här: