Jösses vad jag känner igen det där. Hela graviditeten med Liten tillbringade jag med att ömso längta ihjäl mig och ömso ha dåligt samvete över vad vi skulle göra mot M. Var inställd på kaos och kallabalik och en M som skulle bli traumatiserad för livet av att bli storebror. Jag menar, han förvandlades ju till en morrande och puttande tiger när andra barn kom för nära och de gick ju ändå hem till sig efter en stund.. Och så blev det så himla bra. Jag har fortfarande inte förstått hur eller varför. Oddsen var verkligen inte det. Tänker att Snäckis, precis som de flesta, säkerligen kommer att hata att älska sitt småsyskon. Ibland mer det ena än det andra och ibland båda samtidigt. Samtidigt är det där med syskon en himla fin grej tycker jag. Det jag försöker få fram med babblandet är att jag tror att det blir som det blir och att det är som det är. Om inte annat får Snäckis någon att köra med och skylla hyss på, och det är inte fy skam det heller...
Storebror här i huset brydde sig inte särskilt mycket alls om lillasysters ankomst. Förutom när någon annan ville titta på henne, då pekade han stolt och förklarade bestämt att det var HANS bebis. :)
Och nu börjar de ju bli så stora att de ibland kan leka tillsammans utan att slåss. En ljus framtid hägrar vid horisonten. :) Syskon är ju faktiskt det bästa man kan ha imho.