Ohemul

Känslan av överflödighet. 

Inskolningen verkar gå galant, barnen vinkar obekymrat hej då till mig då de äter frukost med sin fader och jag ska åka till jobbet och maten står på bordet då jag kommer hem. Har jag blivit en man på femtiotalet? Borde jag börja använda käpp med silverkrycka? Låter det inte rimligt att Fader Ohemul sköter allt som är jobbigt/känsligt/sorgligt med barnen samt all mat i framtiden?

 

 

Känslan av att hjärtat vinner över hjärnan.  

Jag ringer hem och säger att jag är på väg. Barnen skriker och gråter i bakgrunden. Jag får längt deluxe och skyndar mig ännu mer hemåt. Borde jag kanske känna ett motstånd mot att umgås med två falsett/bröl-individer? Älskar jag oljud? Har denna skrikiga sommar applicerat någon form av Stockholms syndrom på mig?

 

 

När jag ska tala inför ca 100 personer och ge ett förtroendeingivande intryck. Och så pekar ett barn på min nyinköpta blus och utbrister "men åh, vilken fin glittrig hästsko!" Och det är dekoren på min bh som syns igenom. Borde jag titta mig själv i spegeln i dagsljus innan jag lämnar hemmet?

Antagligen.