Att landa eller crasha.

Jag vet inte riktigt vilket det är jag gjort här hemma. Det är fantastiskt att få vara hemma igen, mötas av en nogsamt plockat bukett blommor och storslagen duett till Frost, få sova middag bredvid en rödrosig liten bebis och krama om min man. Som utan ett endaste litet jäkla gnäll roddar prick exakt allting här hemma nu, allt som vi vanligtvis kan tycka torna upp sig då vi är två. Det är ljuvligt att dricka kaffe ur min bästa kopp, att äta middag ihop och att känna att det luktar hemma (typ damm, kaffe och svettigt barnhår).
 
 
Det är också ledsamt så in i själen att inse hur lite vardagsliv jag klarar av. Att jag inte kan sitta i en fåtölj i mer än en kvart och inte överhuvudtaget i soffan. Att jag inte kan hjälpa mina barn då de gråter och hela tiden varna Snäckson för att akta min rygg. Att jag ska kämpa mig fram på kryckor och att jag varje dag måste ta sprutor i magen på mig själv för att minska risken för blodpropp. Att det är så många olika tabletter som ska tas att det är svårt att hålla koll på dem och att jag kommer att få abstinensbesvär då jag trappar ned. Att operationsärret ömmar och att min kropp är så trött, så trött. Den är slut. Dränerad och drogad. Jag blir så ledsen och nedslagen av det hela. Det är inte såhär jag vill ha det, inte såhär jag vill vara. Men. Precis såhär kommer det vara ännu en tid framöver, ganska länge till och med. 
 
 
Och det här, den här bloggen, är mitt roliga ställe. Här vill jag att det ska vara kul att läsa, jag vill roa och underhålla. Humor har och kommer nog alltid att vara, det bästa sättet för mig att ta mig an världen. Och jag sticker inte under stol med att jag ÄLSKAR era kärleksfulla komplimanger <3!!!!
Men jag bara önskar att ni fattar om jag inte är så kul alltid nu. Det är så tungt i mig för tillfället. Fast roligt också. Ah, ni fattar. Jag vill mest bara förklara för jag tror att jag har de bästa och mest omtänksamma läsare en kan önska sig och jag är så himla glad att ni läser. Hör ni det?! SÅ HIMLA GLAD.
 
Hej då, kram och godnatt och allt det där. 
Välkramad bukett dikesblommor. Kanske den bästa bukett en kan få. 

Kommentarer:

1 S.W:

Inte för jag förutsätter att du tänker på det, men om; jag är uppvuxen med en mor med kronisk ryggproblematik och smärtan som följer. Jag lärde mig gå i sjukhuskorridorerna. Och det var självklart för mig att klättra upp till henne, hon kunde inte lyfta upp mig eller sitta på golvet.
När jag var nio gjorde hon sin första steloperation. Den sommaren och hösten torkade jag hennes ben och fötter när hon duschat, hjälpte på med strumpor och skor och bar hem matkassar.
Detta är inget som någonsin känts som en belastning i mitt liv, jag har aldrig känt att jag bestulits från något. Vår relation är fin och bra och jag är tacksam varje dag att jag inte tar kroppen för givet. Att jag lärt mig att livet består av så mycket mer än prestation och aktivitet. Och kärlek går bortom all smärta i världen.
Läk ordentligt! You rock!

Svar: Grät av lättnad i morse då jag först såg den här kommentaren. Det är förstås mycket sådant som går genom huvudet - hur påverkar jag mina barn, vad ger jag för bild till Snäckson, kommer vår relation bli lidande. Jag kan inte tacka dig nog för att du tog dig tid att skriva det här. Rakt in i hjärtat BAM. Tack 😘
ohemul.blogg.se

2 Malin:

Och vi fortsätter läsa. Och det får vara precis som det är, som det råkar vara för tillfället. Ta hand om dig, kram.

Svar: Tack, fina. Det är alltid så mysigt att få dina peppiga och omtänksamma kommentarer. TACK.
ohemul.blogg.se

3 Anonym:

Låter jätte tungt det du går igenom. Styrkekram!! Absolut ska du få ventilera här på bloggen. Tycker inte alls du är negativ utan stark, modig, intelligent, vacker och rolig och det är du även när du är nere! Kram och vi finns nog här :)

Svar: Jag säger ju det - världens bästa läsare. All kärlek till dig!!!
ohemul.blogg.se

4 Katarina:

Usch, låter riktigt jobbigt. Hoppas kroppen får tillbaka sin styrka och läker snabbt. <3

Svar: Tack! Ja, denna kropp... Fy farao vad den kämpat de senare åren. Så himla tuff är den. Ska vara så snäll mot den sedan! Tack att du tog dig tid att kommentera, det hjälper mig så mycket peppmässigt.
ohemul.blogg.se

5 Hanna:

Kan inte ens föreställa mig. Fy fan. Tänker på dig!

Svar: Tack :( Inte kul nu, alls. Det känns så bra att få pepp av dig pga är ju ett fan <3
ohemul.blogg.se

6 Linda:

Många kramar!

Svar: Tack snälla!
ohemul.blogg.se

7 Lovisa:

Jag har inte kommenterat här förut (tror jag?)
Men kände att det verkligen var dags. Jag har läst din blogg länge och har alltid älskat din humor och ironi hur hur du tar dig an de tyngre vardagsbekymren till det roliga som händer. Jag tycker inte din blogg på något vis blivit sämre nu under denna tid, en förstår ju att du har det väldigt, väldigt tungt. Jag går fortfarande in på varje inlägg och läser det från första till sista bokstav - och kommer fortsätta så!

Massa massa "krya på dig" nu, och ta allt i den takt du orkar!
Kram

Svar: Börjar nästan grina nu (okej, grinar faktiskt). Tack för att du är så trogen. Det betyder så himla mycket.
ohemul.blogg.se

8 Alex:

Men du, du får ju ventilera allt det där här med. Vi gillar ju dig trots/tack vare det. Och om en inte kan dela även det skitjobbiga med internetpeepsen, vad är då vitsen?

Tycker så jävla synd om dig men är övertygad om att du kommer rodda detta.
Och barn förstår mer och accepterar mer än en tror. Det kommer vara en liten invänjningsfas och sen kommer Snäckan fatta galoppen och det kommer funka och det kommer vara det normala för henne och lillebrorsan.

Massa kramar! (Jag är sämst på att kommentera men har följt dig sen start här och du är en trygg punkt)

Svar: Det är det här jag älskar med internetpeepsen! Tack, fina! Och så otroligt roligt att höra att du följt sedan början.
ohemul.blogg.se

9 evelyn:

jag kommer besöka din blogg oavsett. Du äger :) jag önskar dig återhämtning och all läkekraft som finns. Det mörker du ser gör att stjärnorna märks lite mer. :)

Svar: True that! Och som du säger, de där starka stjärnorna, det är dem jag ska hålla närmast hjärtat nu.
ohemul.blogg.se

10 louise:

Du skriver så fint. Detta har blivit min favoritblogg sen första gången jag läste för ca två månader sen. Kärlek till dig och din fantastiska familj!

Svar: Tack, så himla roligt att höra!
ohemul.blogg.se

11 Linda:

Att själv bli sjuk som mamma är ju en stor rädsla och nu är du mitt i det, usch och fy..
Men du kommer ju att greja det här!!
Och att ventilera här är nog bara nyttigt, läkande?
Precis som är skrivet ovan kommer ju barnen att kunna komma till dig..! Jobbar som förskollärare och har hela två ggr kunnat jobba länge in i graviditeterna tack vare just det; att barnen kunde komma till mig! Dom är fantastiska! Och tänk va roligt för Snäckan att kunna hjälpa sin mamma så mkt :)
Partnern din låter ju också guld värd!

Så bra citatet ovan om stjärnorna var!

KRAM!

Svar: Du är så himla bra på att kommentera uppmuntrande och positivt. Tack för att du ÄN en gång tar dig tid! I tider som dessa suger jag i mig varje ord.
ohemul.blogg.se

Kommentera här: