Med hull och med hår.

Det spelar ingen roll att det antagligen sägs till och om alla barn - då den bistra BVC-läkaren brister ut i ett litet leende då hen gullar med Lillebror, och sedan säger att han verkligen är stark i nacken och har en ovanligt klar och vaken blick - då köper jag det. Rakt av. 
 
Då sätter jag mig i väntrummet och ammar med huvudet högt och ett stolt leende på läpparna. Och det gör nästan ingenting att han (Lillebror, inte läkaren) kräks över de enda jeans jag äger som passar mig (ärvda i tredje led från Snäckis gudfar *ler walk in closet*). Det är ändå säkert ovanligt kvalitativt kräks eller något åt det hållet. 

Kommentera här: